Josef

Josef heter min läkare på värdcentralen. Han är lite komplicerad men bra. Han är mycket noggrann. Ja, han är tillmötesgående och hjälpsam. Jag har fått nya recept automatiskt. Utan medicinerna hade det varit svårt att leva! Häromdagen var jag till Eksjö och röntgade det mest onda. På den ena sidan och den andra sidan. Mest på den andra sidan... Igår ringde Josef och sa att svaret kommit från röntgen. Det fanns en liten påverkad av artros på ena sidan. Sådant är helt normalt i min ålder. På den andra sidan såg det lite annorlunda ut. Det hade till och med gått sönder en del förutom en ganska utvecklad artros. Detta kan inte tränas bort, sa han. Det är operation som enda alternativ. Ville jag? Ja! Jag vill! Smärtorna har påverkat mig så länge nu. Så om det finns möjlighet för operation, vill jag ha den som prio ett.

TUFFAR PÅ...

Hoppas att vissa saker ska gå på räls, det är nog lite för bra! Idag möttes jag av arrogans, jag avskyr den attityden! Ja, jag vet. Det var jag som tolkade det som arrogans. Kan vara osäkerhet också. Fast jag vet vad jag gör, det är bara det att jag inte vet hur det tas emot. För jag kan inte trolla jag kan bara "leda hästen till vattnet, Det är upp till hästen om den vill dricka!"

Waxaad keeni kartaa faras inay biyo, laakiin kama dhigi kartid cabbi!

You can lead a horse to water but you can not make it drink!

يمكنك أن تقود الحصان الى الماء ولكن لا يمكنك ان تجعلها تشرب!

شما می توانید یک اسب را به آب منجر شود اما شما نمی توانید آن را می نوشند!

คุณสามารถนำม้าไปในน้ำ แต่คุณไม่สามารถทำให้มันดื่ม!

Wewe unaweza kusababisha farasi kwa maji lakini huwezi kufanya hivyo kunywa!

သငျသညျရေမြင်းဦးဆောင်လမ်းပြနိုင်ပေမယ်သင်ကမသောက်ရအောင်မနိုငျသညျ!

Det som syns och det som inte syns

Idag är det lördag och jag frågar mig själv, vad är det jag vill säga med det jag skrev igår? Jo, att jag är fullt medveten om mina brister! Att det finns människor som har det svårare än jag!!!! Jag vill på inget sätt prata om det (det som begränsar mig) som något viktigt, jag vill fortsätta kunna vara en viktig länk för andra som är utsatta för andra hinder och det kan jag nu. Men jag är rädd, blir ledsen och besviken på mig själv då jag märker att mina begränsningar ökar och orken minskar. Ibland känns det som om livet rinner ur en, att det inte går att fylla på den mängd med energi som jag vill ha i mitt liv för att kunna orka med allt jag vill. Därför är jag så glad i mina hundar! Älskar dem...

Vändkorset

Igår skrev jag på min vägg på Facebook: Hej! Fredagkväll! Jag sitter hemma i mitt nersuttna hörn i soffan. Ni som inte vet det, så är jag ganska nöjd med mitt liv just nu. Inte allt men tillräckligt för att mycket känns bra. Jag fick möjlighet till ett nytt jobb!!! Jag tog chansen för den som skulle bli min chef, trodde på mig! På mitt tidigare jobb hade vi under en tid haft olika problem och det tär.... Vi var flera som blev att må sämre och jag för min del kände att min prestation inte var i nivå med vad som egentligen förväntades. Det ena ger det andra och jag kunde trots allt gå till mitt arbete varje dag för att jag hade underbara arbetskamrater och för det mesta kunde man känna att arbetet nådde bra resultat, då vi hjälptes åt. Jag kände mer och mer att jag inte gjorde lika mycket som de andra, att det till slut inte heller förväntades det. Hur jag än tänkte, blev det inte tillräckligt bra. Jag fick veta att det fanns ett arbete i min hemstad, precis det som jag önskade - och det har jag fått! Har nu träffat de flesta som jag ska arbeta med och jag känner sådan glädje och tacksamhet. Klarar jag av detta och de som drabbas av mig också gillar relationerna som uppstår - Är allt underbart! Ja, det blir lättare att ta itu med allt annat som bara väntar på att få lite uppmärksamhet. På grund av en olyckshändelse 2008 är livet inte lika enkelt längre och det tycks bli svårare att hantera omständigheterna allt efter att tiden går. Jag har tur som får hjälp av sjukvården, mer medicin och fortsatt rehab-träning. Ja, jag låtsas på mitt nya jobb att jag inte har några större fel. Det är helt OK att bita ihop och att det ser ut som om här finns bara positivitet... Och jag vill ha det så! Jag vill ha positivitet i mitt liv - och humor! Men så finns det de som inte gillar mig också, tyvärr finns det några väldigt nära (inte arbetskamrater) och det är en stor sorg för mig att jag om och om igen blir missförstådd. Så har det varit i hela mitt liv. Jag växte upp i en familj som förlorades, kanske då man behövde den som bäst. Så fick jag en egen familj, den blev inte heller så långvarig men jag gläds åt de barn jag fått som nu är vuxna ute i livet med egna barn.Så alla vänner och andra som kommit nära och så bara försvunnit (flyttat eller gått bort/inte lever längre) , Inte bara de som man glömt skicka julhälsning till... Kanske jag får möjlighet till nya chanser och nya kontakter en annan dag men de som är och finns nu, jag gläds åt att de finns och är mig kära nu! Alla, alltid! KRAM Jag förklarade inte vad som var orsaken till dessa svårigheter. Det kan jag göra här. Livets förunderliga överraskningar Klockan 05.50 påbörjade jag, Äjnar och Luckie "kissrundan" , innan vi skulle åka till jobbet. Natten hade varit kall, så allt var fruset. Soptunnan skulle ställas ut till trottoaren när vi kom tillbaka, så är det varannan, helgfri måndag. Vi gick gångvägen fram till Murgatan, vek av mot Skogsvägen och där strax innan gångbanan, hoppade Äjnar upp mot G:s häck och "Kisse-trädet" och jag beslöt mig för att runda en isfläck då jag halkade till. Satt där plötsligt på rumpan. Glad över att händer och armar var hela. Jag makade mig lite för det kom en bil från Murgatan. Först höger ben och sedan vänster ben... ...då såg jag att jag hade hamnat i en knipa: Foten dinglade fram och tillbaka vid rörelsen. Avbruten! Jag samlade ihop mina hundar (Luckie var ju lös) och funderade på hur jag skulle kunna skaffa hjälp och hur jag skulle kunna förmedla mig till jobbet. Jag fick en fråga vid anställningen om sjukdom och frånvaro, något som jag kunde besvara med att jag är en förhållande frisk person och har inte så många sjukdagar registrerade genom åren hos vare sig arbetsgivare eller Försäkringskassan. En man i bil såg oss och stannade. Han ringde omgående 112 och angav positionen. Strax därefter kom min granne Jeanette med sina hundar. Tack Jeanette! Just då var du den mest önskade! Hon bidrog till att jag kunde åka med i ambulansen utan oro för vare sig hundar eller soptunna. Framme i Eksjö togs jag omhand på bästa sätt. Kängan snördes upp och byxor (helt nya faktiskt!) klipptes av och fram kom en fot deformerad av skadan. De drogade ner mig för att dra rätt det hela och jag har inget minne av detta på något vis. Jag vaknade till lite senare inför operationen. Den läkare som tidigare hjälpt mig vid mina "besök" var René Notelid och jag kände återigen en slags trygghet att vara i "goda händer". Tack för all hjälp jag fått av dig! (Han kommer ändå aldrig att läsa detta!) Det ofattbara måste dokumenteras: Jag tog en bild på foten före operationen. Jag hade sinnesnärvaro att ta den sista gnistan från mobilens batteri och sikta in kameralinsen på anledningen varför jag befann mig på akutavdelningen vid Eksjö lasarett. Det där att vara ensam hemma då det plötsligt händer något, är inte något man önskar men ibland sker det ändå. Tack kära dotter för att du finns ganska nära ändå! På tisdagen kom "Husets herre" hem från sin semestertripp hos vänner i Finland. Han hade med sig kameran för att dokumentera mig. Klart - i det läget är det betydligt roligare att vara bakom kameran än framför!!! En ny identitet blev jag varse, helt plötsligt var jag "elva-c". Men jag delade hotellsviten med två andra som fått liknande identiteter: "elva-a" - Signe, 85 år med brott på svanskotan och "elva-b" - Sonja, 95 år som snubblat på mattan i banken, hemma i Tranås. Jag sa till dem att jag kände mig hedrad att få vara tillsammans med två så erfarna och förhållandevis pigga damer. Vi kunde prata om det mesta. Vid hemgången kom läkaren och berättade om att det hela var rätt komplicerat... Diagnosen i den medicinska underlaget till Försäkringskassan löd: Trimalleolär luxerad fotledsfraktur vänster Transport med rullstol till bilen och ett par kryckor som ska vara mina lyckospiror, kanske resten av det här året... Conny, han har fått anställning som personlig assistent hos mig. Något som han redan upptäckt är lite svårare än han först trodde... fortsättning följer...

2016

Har just börjat! Det började i Bauerbyn. Men... Orosmoln finns här också! De finns inuti mig! Det hjälper vare sig att be eller svära! Men jag hoppas det blir ett bra år framåt ändå...

En familj i julklapp

Denna katt, Majlis ska få oss i julklapp!

Ett nytt kapitel

Efter känslomässig turbulens hamnade jag i en ny fas i livet. Min nya arbetsgivare är den kommun jag bor i och det var nog en ren vinst att få det jobbet. Men jag saknar mina arbetskamrater - arbetslaget! Hundarna som var på hunddagiset, skulle vara hemma... Idag sa Conny: Kan inte nån ta över T, som jobbar på hunddagiset? JAG ÄR RÄDD FÖR HONOM! Jag kan knappt knäppa loss Ä... Ja, jag har förstått! När Ä har ett tuggben i munnen och de ska gå ut, måste jag hjälpa honom att ta det från honom. Kanske det är äckligt att ta i det p g a den slibbiga ytan, vad vet jag.