Idag tog vissa delar av livet slut!

Låter det hemskt? Ja, det var det också. Att välja är också att önska. Jag önskade att jag dog. Och det var på riktigt!!!

Men jag sitter här och lever - ännu!

Men jag önskar att jag vore död!

Ska strax skriva här, varför....

Allt började egentligen för lite mer än två år sedan. Jag arbetade på en skola i en kommun. Då kom min facklige förtroendevän och berättade att man hade diskuterat mig i skolledningen. Att man bytt skolledning flera gånger under årens lopp och att det aldrig observerats vad jag har för utbildning eller kompetens. Detta innebar att detskulle ske både medarbetarsamtal och extra lönesamtal inom kort. När inget hände på fem månader trots påstötningar från mig (ett medarbetarsamtal hade ju inte varit fel!) Då sa jag upp mig!

Jag sökte nya arbeten runt om i kranskommunerna. Jag blev ivrig och förväntansfull! Jag hade flera ansökningar på gång, när de hörde av sig från en kommun för en eventuell intervju. INTRESSANT!
Det blev en intervju. Det var skakigt! Jag hade inte gjort detta på riktigt efter att jag kompetenshöjt mig! Efter några veckor hörde de av sig och jag blev erbjuden jobbet. Avsevärt förbättrad ekonomi och nya spännande utmaningar - ja, jag var redo!
Men säg den glädje som varar. Första arbetsdagen skulle bli i slutet av september. Den person jag skulle ersätta hade sin uppsägningstid, jag fick gå arbetslös eller som arbetssökande under tiden för jag hade ju tackat ja till detta. Efter detta beslut ramlade det in många svar om eventuell anställning...
Vi fick dock till ett avtal att jag skulle gå med min företrädare under fyra dagar istället för en, som chefen hade önskat. Vi hann tyvärr inte med någon bra överlämning på den tiden. Vissa saker lärde jag mig efter hand andra fick jag helt enkelt avvakta med.

Efter fem veckor på nya jobbet kom nästa dråpslag - ett allvarligt benbrott!
Nu blev jag borta från jobbet i två månader. Därefter skulle jag arbeta fullt och få lite hjälp med sjukgymnastik. Jag kämpade på, ville slippa kryckorna och snart syntes det inte utanpå längre. Det var bara svullnaden som inte ville ge sig.
Lite ont får man väl tåla!

I samband med sommarferierna så skulle det bli organistaionsförändringar på min arbetsplats. Nya personer i de sammanlänkande funktionerna. Min roll togs bort som delvis ansvarig och det rådde en stor osäkerhet hos alla. Var de osäkra, de som jobbat där i många år, kan ju inte jag tro det skulle bli så enkelt för mig heller - vi är väl ett team, eller?

Under sommaren fick jag så svåra smärtor i mitt ben/min fotled att jag trodde något blivit helt galet. Benet ville vika sig av smärta vid viss belastning. Mlande smärta dygnet runt! Nu började sömnproblemen på allvar. Hemma är jag som en fånga, hänvisad till vissa utrymmen. Jag kan inte gå i trappan till andra våningen flera gånger som annars är naturligt. Jag har beökt läkare och sjukhus minst fem gånger. Sjukgymnast en gång i veckan i snitt. DET BLEV BARA VÄRRE!
Men jag gick till jobbet, linkade där varje dag - fram och tillbaka. Tills en fredag i februari då min chef kommer och vill ha ett samtal med mig tisdagen efter p g a som han sa -föräldrareaktioner!
Sedan dess har jag inte sovit vettigt eller ens kunnat tänka klart! Ångesten sitter som en klump i bröstet!
Jag fick då veta att jag inte har mina chefers förtroende. De radade upp allt de kunde finna stötande, även sådant som inte hörde till saken. Jag kände mig så skamsen! Värst var att jag beskylldes för saker jag inte kan ta åt mig, att jag skulle kränka och förnedra...
Jag vill på alla sätt ta mina elever på allvar - i alla lägen, utifrån det förtroende som bör finnas mellan oss. Jag har alltid sett mitt uppdrag till samhället som min del av människoarvet. Jag ska hjälpa andra så länge andra vill ha min hjälp! Jag ska dessutom försöka vara påläst om olikheter samtidigt som det inom mig finns en stark känsla av empati, medkänsla.
Jag ville så gärna försöka få min omgivning att förstå att jag inte är vare sig ond , självisk eller korkad men det har inte hjälpt!
Jag är fel person på fel plats!
Jag har till slut gjort något som stämmer överens med vad omgivningen önskar - en absolut dumhet och ett så stort fel under mitt tjänsteutövande att jag absolut inte kan ha min anställning kvar! Ja, nu har det hänt och jag vet det. Samtidigt är det så att det finns bar två arbetskamater + en anhörig till en av dessa som vet det och det kan bli intressant att vänta på nästa drag:

Igår ringde en elev att han ville bli hämtad, hans cykel hade havererat så att han missade att komma som han skulle. Jag lovade att komma om en liten stund. Jag hade fyra andra elever som jag skulle se till innan. Hemuppgifter till en, klassrumsuppgifter till...
då kom jag på den dumma iden att göra den eleven som jag blivit beskylld att ha kränkt, göra honom glad. Och ja, han blev glad! Men så får man inte göra som jag gjorde. Som privatperson var det fel, och som tjänsteutövande samhällsansvarig var det totalt helfel! Jag har med all anledning att se fram mot ett direkt avsked om inte också rättsliga följder....
om någon av dessa eller elevens föräldrar berättar.

Varför gjorde jag som jag gjorde?
Jag är hela tiden pressad, jag har ögonen på mig och jag mår så dåligt utan att ha någon att prata med om detta. Jag känner inte igen mig själv...
Impulsiva drag har jag haft innan med de har mest varit av godo.
Nu glider tankarna runt på vad som är bäst, bäst för...

OJ!

Ja, vad ska man säga. Så mycket det finns att berätta för den som vill veta hur det kan gå för en stackars människa som åker på huvudet i fel ände av livet.

Humöret har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte vad jag ska tro, vad livet är värt. Jag har fått större hopp om livskvalite nu efter telefonsamtal från en läkare och ett brev från en annan. NU ÄR JAG UPPSATT PÅ EN LISTA FÖR OPERATION.
Konvalecenten för detta är 3 månader i gips och sex veckor av dessa får jag inte stödja foten! Det är ingen enkel operation och vissa men kan det bli men de gör det för att jag ska slippa det ONDA!!!!

Kanske det går att få sova?
Kanske det går att få livslust trots tillståndet 55+???

Så är jag glad och tacksam för allt stöd jag fått! Underbara vänner, jag älskar er!