Det värmer

Idag är det 79 år sedan min mor föddes. Jag har talat med henne i telefon. Sa GRATTIS! Hon känns mer som jag vill ha henne. Mer förväntansfull. Hon lyssnar mer och inte så snabb att avsluta alla försök till utbyte av gemenskap. Vi har inte setts på över ett år, innan dess gick det flera år. Det har bara blivit så. Hon har på kort tid förlorat flera närstående genom sjukdom och död. Vänner, sin bror och sin ende son. Ja, hon har ju mig också men gläds nog mest att ha sin sons båda döttrar.

Delrapport

JAG HAR HAFT TUR! Sakta, sakta har livet och glädjen återvänt. Orken återvänt! Hoppet återvänt. Nu ska vi bara försöka portionera ut glädjen också. Jag har det förhållandevis bra, hur har det kunnat bli så här? Jo, det är den fysiska kroppen som begränsar, försvagar och förblinda. Smärta är det ord som jag finner motbjudande... När det hindrar till allt annat.

Öpppna dörren

Jag stod på gränsen till slutet. Ja, jag trodde det. Det kändes så! Hur långt det skulle ha varat har jag ingen aning om, jag kände bara att nu var det bara tomhet kvar. Jag kände sorg för allt. ALLT! Jag förstod att det behövdes krafttag. Något som jag inte hade. Jag skickade ut ett nödrop... Jag har efter det fått olika slags hjälpinsatser och idag har jag en annan självkännedom. Vem jag är, vad jag kan och vad jag måste avstå. Jag känner stundtals en smittsam livskvalité. En glädje om jag kan... Vi får se!