Ny framtid - tuffa tider!: november 2008

När tiden kryper, kryper fram...

Var till sjukhuset igår. Fick förstärkning på gipset och nytt bandage.
Sedan stickade jag en "strumpa" för att klä på klumpen.

Olliver var hos mig under helgen. Han var nyfrissad.
Det var konstigt att se honom i den frisyren, men men...

Äj

nar och Luckie busar under bordet.

Det går bättre och bättre

Inte en sekund att tiden stannar upp...
Att gå på kryckor är en tuff utmaning. För tillfället har det börjat bli ömmande valkar vid belastningspunkterna. Men utan dem kommer jag ingenstans. Så är det krampen som kommer då och då...
Positivt är ändå att jag vågat berätta om min belägenhet, därav händer det saker som ger reflektioner i de ensammaste stunderna - som besök och hälsningar. Senast var det Rose-Marie som kom en sväng igår. En f d arbetskamrat men fortfarande en kär vän.
VI var till Hakarps församlingshem på återträff för oss som var till Färöarna - SÅ TREVLIGT!

Busungar på besök

Jag har två pojkar som hälsar på ibland. När de hälsade på igår, blev Äjnar så glad att han höll på att springa ur skinnet och jag blev också glad - men jag gjorde våfflor till efterrätt trots tillståndet. Sophie och Conny fixade maten!

7-9 e Lilla gruppen

Det är svårt att släppa dem som man tycker om...

Jag blev så rörd och glad idag. Med posten fick jag en hälsning från mina tidigare elever och medarbetare. Så precis det kom - "isoleringen" som blir av en sådan här olyckshändelse är nog inte särskild sund om man som jag, inte gillar läget! ALLT är så begränsande...

Söndag kväll 16 november

Så är det åter söndag kväll...
Veckan har varit tuff. Hinder, hinder, ont, ont, ont!
Idag har jag varit ensam. Telefonen har ringt hos mig och hos andra...
Pratat med mormor, Dodde, Rose-Marie, Inger, Olle & Wille, Björn och Titti.
Bengt Olsson kollade om vi kommer på återträffen efter resan till Färöarna i somras.
Familjen Lövgren har hjälpt mig med att ta ut hundarna.
Lynn har klippt klorna på Äjnar. Så har hon druckit kaffe med mig.
Jag har stickat på Olles tröja. Sytt på mitt lapptäcke och grejat med datorn.
Jag längtar till framtiden...

Onsdag hemma hos mig

Det finns en viss kamp i vårt hus...

Nya bilder på vovvarnas sida

VECKA 45

Denna vecka har innehållit en massa saker som jag önskar vore ogjort eller som talesättet: Inte ens önskar för min ovän! Nu har jag ju egentligen inga ovänner... Tror inte det!? Annars kan man översätta viss besvikelse till "voodoo"...' En uttalad frustration? Nej - jag skämtar!!!
Men att bli ödelagd på detta sätt känns absolut inte rättvist! Ingen ska behöva byta med mig men jag vill absolut inte sitta här.

PS! I detta läge ger jag en eloge till läkevetenskapen! Smärtorna har stundtals varit vidriga och förhoppningsvis ska de klinga bort eller avta allt eftersom läkningsprocessen fortgår. Så både vad gäller det rent medicinska och själva hantverket, är jag glad att jag är den jag är i den tid vi har och TACK, än en gång René Notelid -"min egen akutdoktor" - du är den bästa läkare jag känner i nuläge och du har gett mig underlag för min framtid!