Små steg in i hösten och...
September... Sug på det! Det har redan gått nio månader på året 2010. Nio månader som varit påfrestande på olika sätt. Mycket oro och ovisshet. Jag önskar att det gick att förändra den bilden på resten av året, men det vet e tusan.
I augusti - den nionde, lämnade Millan oss och flög upp i katthimlen. Hon var rätt dålig den sista tiden - liksom hängde och tappade vikt. Satt och tittade på maten. Eftersom hon var av den berömda Värne-släkten med olika led av inavel fanns det ingen tvekan att låta henne plågas för länge. Mer än hälften av hennes tänder togs bort för några år sedan och redan då ville veterinären diskutera hennes livskvalité, för även om hon var försäkrad ingick inte de tandingrepp som planerades, i den.
Men vad då, familjemedlemmar har samma status oavsett orsak. Nu blev det så iallafall.
Så har det suckats vidare i soffhörnet. Ja, det är jag som pustar. Det är en aning långtråkigt att sitta med gipsad fotled vecka efter vecka. I början av september var jag på röntgen och då kunde de inte se någon förändring i form av start av läkeprocessen från operationstillfället, alltså på med gips ytterligare några veckor. Nu har jag en sula och den kan jag stödja på foten lite - till smärtgränsen, sa de. Vissa dagar är denna gräns låg ibland är den lite högre men det är skönt att få balansera på hela kroppen för jag är lite sliten i axlar, handleder och benet som ska bära allt. Inte ett kilo har jag lyckats få bort heller trots att jag varit noga med att inte inta onödigheter. Conny tror att jag dricker för lite...
Jag har mest suttit och handarbetat, skrivit lite på datorn och haft kontakt med gamla och nya vänner på olika sätt. Jobbet har jag skjutit framför mig och frågetecknen bara ökar. Men vissa saker håller på att reda upp sig. Bland annat att min närmaste chef inte vidarebefordrat min sjukskrivning vare sig till lönekontoret eller försäkringskassan, vilket innebär att jag fått lön som jag blir tvungen att betala tillbaka och andra inkomstkällor som försäkringskassa och försäkringsbolag vars bidrag jag har rätt till, dröjer...
Detta gör ju inte det lättare att känna glädje inför att bli frisk nog för att börja arbeta...
I augusti - den nionde, lämnade Millan oss och flög upp i katthimlen. Hon var rätt dålig den sista tiden - liksom hängde och tappade vikt. Satt och tittade på maten. Eftersom hon var av den berömda Värne-släkten med olika led av inavel fanns det ingen tvekan att låta henne plågas för länge. Mer än hälften av hennes tänder togs bort för några år sedan och redan då ville veterinären diskutera hennes livskvalité, för även om hon var försäkrad ingick inte de tandingrepp som planerades, i den.
Men vad då, familjemedlemmar har samma status oavsett orsak. Nu blev det så iallafall.
Så har det suckats vidare i soffhörnet. Ja, det är jag som pustar. Det är en aning långtråkigt att sitta med gipsad fotled vecka efter vecka. I början av september var jag på röntgen och då kunde de inte se någon förändring i form av start av läkeprocessen från operationstillfället, alltså på med gips ytterligare några veckor. Nu har jag en sula och den kan jag stödja på foten lite - till smärtgränsen, sa de. Vissa dagar är denna gräns låg ibland är den lite högre men det är skönt att få balansera på hela kroppen för jag är lite sliten i axlar, handleder och benet som ska bära allt. Inte ett kilo har jag lyckats få bort heller trots att jag varit noga med att inte inta onödigheter. Conny tror att jag dricker för lite...
Jag har mest suttit och handarbetat, skrivit lite på datorn och haft kontakt med gamla och nya vänner på olika sätt. Jobbet har jag skjutit framför mig och frågetecknen bara ökar. Men vissa saker håller på att reda upp sig. Bland annat att min närmaste chef inte vidarebefordrat min sjukskrivning vare sig till lönekontoret eller försäkringskassan, vilket innebär att jag fått lön som jag blir tvungen att betala tillbaka och andra inkomstkällor som försäkringskassa och försäkringsbolag vars bidrag jag har rätt till, dröjer...
Detta gör ju inte det lättare att känna glädje inför att bli frisk nog för att börja arbeta...
Lägesrappoert
Ja, så är augusti snart slut också...
Nu har det gått 60 dagar sedan jag opererades. Jag har cirka 30 dagar kvar med gips!
Jag är rädd för att det är lite mer kompliserat än så...
Jag vet inte längre vem jag är, vad jag kan, orkar och vill!
Ena dagen känner jag sådan styrka, vilja och drömmer om att ha massor med uppdrag framför mig, nästa dag är det näst intill nattsvart. Men det är inte psyket som spökar. det är kroppen!
Vissa saker kan man dämpa med medikamenter andra inte. ÖGONEN OCH SYNEN ÄR JU SÅDANT JAG INTE KAN RÅ PÅ! Operationen 2009, mot dubbelseendet känns som förgjort!!! I ljuskänslioga lägen är problemen tillbaka.
Att hoppa på ett ben i flera månader har nog också satt sina spår. Jag är sliten!
Av att nästan inte göra något, kan somliga tycka,
Jag längtar efter jobbet, arbetskamraterna var så underbara - så härligt att få pröva på detta. Tyvärr finns det ju de som inte är så positiva till min person. Denna traumatiska vår har lärt mig att man inte alltid styr över sitt liv. I mitt fall skyller ´jag på att vissa bitar hade jag absolut ingen information om och därefter skedde massor med förvirrade missförstånd. MAN KAN INTE FRÅGA OM DET MAN INTE VET FINNS!
Nu sitter jag i min stuga för att få koppla av och bara vara - men som vanligt vill jag vara steget före, planerar och rekonstruerar...
Men blir det något tro?
Vad gör jag om dagarna då?
Pratar med min hund, pratar med min papegoja. Äter lite. Kollar lite på internet. sätter mig bekvämt och virkar lite. Pysslar lite på plats. Slår ihjäl en och annan geting och mygg. Tar en pensel och målar lite. Det är tre dörrkarmar som fått lite vit målarfärg på sig de senaste två dagarna. Inga storjogg direkt. Försöker hålla altanen ren från björkfrön som ramlar ner i massor från ingenstans. Lägger mig för att vila en stund. har ganska mycket ont i andra delar av kroppen också. Svårt att läsa, så jag lyssnar ofta på en ljudbok. Nu är det Lars Keplers senaste, PAGANINIKONTRAKTET. Vilostunderna är stundtals både många och långa :)
Nu har det gått 60 dagar sedan jag opererades. Jag har cirka 30 dagar kvar med gips!
Jag är rädd för att det är lite mer kompliserat än så...
Jag vet inte längre vem jag är, vad jag kan, orkar och vill!
Ena dagen känner jag sådan styrka, vilja och drömmer om att ha massor med uppdrag framför mig, nästa dag är det näst intill nattsvart. Men det är inte psyket som spökar. det är kroppen!
Vissa saker kan man dämpa med medikamenter andra inte. ÖGONEN OCH SYNEN ÄR JU SÅDANT JAG INTE KAN RÅ PÅ! Operationen 2009, mot dubbelseendet känns som förgjort!!! I ljuskänslioga lägen är problemen tillbaka.
Att hoppa på ett ben i flera månader har nog också satt sina spår. Jag är sliten!
Av att nästan inte göra något, kan somliga tycka,
Jag längtar efter jobbet, arbetskamraterna var så underbara - så härligt att få pröva på detta. Tyvärr finns det ju de som inte är så positiva till min person. Denna traumatiska vår har lärt mig att man inte alltid styr över sitt liv. I mitt fall skyller ´jag på att vissa bitar hade jag absolut ingen information om och därefter skedde massor med förvirrade missförstånd. MAN KAN INTE FRÅGA OM DET MAN INTE VET FINNS!
Nu sitter jag i min stuga för att få koppla av och bara vara - men som vanligt vill jag vara steget före, planerar och rekonstruerar...
Men blir det något tro?
Vad gör jag om dagarna då?
Pratar med min hund, pratar med min papegoja. Äter lite. Kollar lite på internet. sätter mig bekvämt och virkar lite. Pysslar lite på plats. Slår ihjäl en och annan geting och mygg. Tar en pensel och målar lite. Det är tre dörrkarmar som fått lite vit målarfärg på sig de senaste två dagarna. Inga storjogg direkt. Försöker hålla altanen ren från björkfrön som ramlar ner i massor från ingenstans. Lägger mig för att vila en stund. har ganska mycket ont i andra delar av kroppen också. Svårt att läsa, så jag lyssnar ofta på en ljudbok. Nu är det Lars Keplers senaste, PAGANINIKONTRAKTET. Vilostunderna är stundtals både många och långa :)
Familjenytt
Hurra och GRATTIS till Gunnel och Stefan som gift sig! Inte helt oväntat.
Grattis Lynn som fyller 27 år.
Grattis Björn som fyller 35 år. Grattis till jobbet på Gotland också!
Livet blir liksom roligare om man blandar tur med skicklighet!
Grattis Lynn som fyller 27 år.
Grattis Björn som fyller 35 år. Grattis till jobbet på Gotland också!
Livet blir liksom roligare om man blandar tur med skicklighet!
Juli månad - en summering
Min fantastiska "assistent" i tre hela veckor.Tack! Din insats var såååååå värdefull. Den fjärde veckan var Olliver med mig i stugan. Hans insats var också strålande, fråga Äjnar får ni höra.
Dags att ta bort stygn och byta gips...
Dessa fantastiska hantverkare!!!
Håll benet högt!!!
Så jag har längtat efter att ha detta bakom mig! Nu är det snart sant. Humöret har varit ganska stabilt. Jag har levt här och NU! Ledsen om jag glömt bort någon och något under denna tid men man måste vara så ruskigt koncentrerad. Nu får det bara inte gå FEL! Tyvärr har jag konstaterat att det sliter att hoppa på ett ben och gå med kryckor. Det gör ont på många ställen...
Två gånger har jag halkat, ena gången klarade jag det hela med att falla mjukt på rygg och den andra gången gick det inte lika lyckligt - kryckan gled snett framåt på jag hade ingen chans. Stötte i foten och slog i handleden i kryckan så det känns fortfarande. Handen liksom hängde i vissa lägen till att börja med och ville inte röra sig. Ont! Något har gått galet och jag får ta det med läkaren på måndag. Därmed har jag alltså två skadade handleder. Bättre kan man önska sig.
Oduglig är jag hemma också. Sitter mest och dirigerar...
Jag tänker en hel del på jobbet...
Ny familjemedlem?!
I natt har jag sovit dåligt...
Vi har investerat i en städmaskin vars huvudsakliga ingredienser är elektricitet och vatten. Hur går det ihop? Jo, det är en städmaskin, en s k multi-maskin vars filter är en vattentank och naturligtvis har den en kontakt till de två hålen i väggen. Men, tänker de upplyste - hur kunde ni gå på detta? Vet ni inte om att sådana här affärer bara är bluff??? Att så ge referenser innan varan presenterades kändes lite korkat. Man skulle välja vänner som de skulle ringa upp för ev besök. Kanske det blev lite fel personer på listan och hoppas att de i sin tur förlåter oss om de tycker det hela är korkat...Jag ska här redogöra för vad mina nattliga tankar har kommit fram till.
Det beror på hur man ser det. Hur jag vill se det. Jag tillhör den kategorin människor som en gång i tiden utbildat mig i bl a städning. Visst, det fungerade jättebra. Jag städade sedan i andra människors hus och hem och de ville i sin tur ha valuta för pengarna. Att jag skulle fixa det så bra som möjligt alltså. Jag har städat upp efter andra på olika arbetsplatser också, och använt olika typer av utrustningar. Sett både ett och annat, billigt som dyrt. Av detta har jag kommit fram till att kvalité är ett viktigt ord.
Igår åkte så min gamle trotjänare (inköpt då mitt X var försäljare i början av 1980-talet) iväg på sin sista resa...
Den pensionerades för några år sedan då jag inhandlade en E Trilobite för nästan tio lakan.
Som havererade i tekniken - displayen visade fel och slocknade! Var borta ett halvår på reparation, men det var liksom inte samma apparat som kom tillbaka. Garantin tog slut och så kom det vätska i den i samband med ett kattslagsmål - och nu står dyrgripen i ett skåp och skäms! Jag med, för det är ingen bra investering. Gamla "Dammy" kom åter till sin rätt, ända tills han krånglade och jag blev vansinnig och gick och köpte en liten och behändig sak. En Siemens för runt två lakan. Den är smidig så länge det finns påsar, de här påsarna är däremot INTE smidiga!!!
Ja, så ringde telefonen häromdagen. Ett erbjudande om att få en matta, en säng eller en soffa städad. En visning av en produkt som kunde lite av varje. Inga förpliktelser...
Claes hade köpt en! OK! Claes ÄR trovärdig. Låt gå då. Onsdag klockan 17.45
Jag hade frågat Claes lite innan och för hans del fanns det ingen tvekan, bara att det kan vara lite bökigt med vatten för en del och att den var var dyr. DYR, D - Y - R! Runt 40 lakan...
Visst, där rök resan till Svalbard :-))
Mannen kom, visade varan, kanske inte helt övertygande. Nej, han visade sig vara ny på jobbet. Han gjorde så gott han kunde. Jag vet en del om försäljningsstrategier och sorterade ganska snabbt plus och minus. I sådana lägen är ju alltid minus svartast! Här ska inget köpas! Jag såg Sverker Olofsson framför mig och försökte analysera och värdera det hela på ett objektivt sätt. Tänk bort priset och välj sedan funktionernas fördelar och nackdelar. Ja, jag gjorde det verkligen. Så här tänkte jag:
Vi, Conny och jag kommer maximalt att städa i våra liv i 20 kanske 30 år till ( mer eller mindre iallafall)och sättet vi ska städa på måste bli enklare och enklare. Just nu står det städprodukter överallt här i huset, några helt bortglömda faktiskt. Oavsett om den nya apparaten städar bra eller dåligt ska den enligt försäljaren vara heltäckande. Alltså - bort med allt annat!
Maskinen i sig imponerade på mig vad gäller själva principen. Den går på vatten kan man säga. Vatten och luft! Jag har läst flera recensioner där ägare varit mycket nöjda med resultatet och vi som både har pälsdjur och allergiker i vår omgivningar har hittat vad jag hoppas det optimala verktyget för att begränsa problemet med båda. Alltså, nu tar vi en testperiod på tre månader och berättar sedan hur vi tycker om städresultatet, användningsområden, tidsaspekter, städlust och ekonomi.
Förutom alla delarna fick vi också en finfin kartong - hus till katterna att leka/gömma sig i.
Vi har från och med nu en städrobot och jag ser fram emot att få använda den.
Jag vet efter att ha läst en del på nätet, att en del inte alltid ses som OK. Visst är priset onaturligt högt, men jag försöker se till allt det som jag fr o m nu slipper köpa. Jag lever som jag lär. Jippiie!!!
Vi har investerat i en städmaskin vars huvudsakliga ingredienser är elektricitet och vatten. Hur går det ihop? Jo, det är en städmaskin, en s k multi-maskin vars filter är en vattentank och naturligtvis har den en kontakt till de två hålen i väggen. Men, tänker de upplyste - hur kunde ni gå på detta? Vet ni inte om att sådana här affärer bara är bluff??? Att så ge referenser innan varan presenterades kändes lite korkat. Man skulle välja vänner som de skulle ringa upp för ev besök. Kanske det blev lite fel personer på listan och hoppas att de i sin tur förlåter oss om de tycker det hela är korkat...Jag ska här redogöra för vad mina nattliga tankar har kommit fram till.
Det beror på hur man ser det. Hur jag vill se det. Jag tillhör den kategorin människor som en gång i tiden utbildat mig i bl a städning. Visst, det fungerade jättebra. Jag städade sedan i andra människors hus och hem och de ville i sin tur ha valuta för pengarna. Att jag skulle fixa det så bra som möjligt alltså. Jag har städat upp efter andra på olika arbetsplatser också, och använt olika typer av utrustningar. Sett både ett och annat, billigt som dyrt. Av detta har jag kommit fram till att kvalité är ett viktigt ord.
Igår åkte så min gamle trotjänare (inköpt då mitt X var försäljare i början av 1980-talet) iväg på sin sista resa...
Den pensionerades för några år sedan då jag inhandlade en E Trilobite för nästan tio lakan.
Som havererade i tekniken - displayen visade fel och slocknade! Var borta ett halvår på reparation, men det var liksom inte samma apparat som kom tillbaka. Garantin tog slut och så kom det vätska i den i samband med ett kattslagsmål - och nu står dyrgripen i ett skåp och skäms! Jag med, för det är ingen bra investering. Gamla "Dammy" kom åter till sin rätt, ända tills han krånglade och jag blev vansinnig och gick och köpte en liten och behändig sak. En Siemens för runt två lakan. Den är smidig så länge det finns påsar, de här påsarna är däremot INTE smidiga!!!
Ja, så ringde telefonen häromdagen. Ett erbjudande om att få en matta, en säng eller en soffa städad. En visning av en produkt som kunde lite av varje. Inga förpliktelser...
Claes hade köpt en! OK! Claes ÄR trovärdig. Låt gå då. Onsdag klockan 17.45
Jag hade frågat Claes lite innan och för hans del fanns det ingen tvekan, bara att det kan vara lite bökigt med vatten för en del och att den var var dyr. DYR, D - Y - R! Runt 40 lakan...
Visst, där rök resan till Svalbard :-))
Mannen kom, visade varan, kanske inte helt övertygande. Nej, han visade sig vara ny på jobbet. Han gjorde så gott han kunde. Jag vet en del om försäljningsstrategier och sorterade ganska snabbt plus och minus. I sådana lägen är ju alltid minus svartast! Här ska inget köpas! Jag såg Sverker Olofsson framför mig och försökte analysera och värdera det hela på ett objektivt sätt. Tänk bort priset och välj sedan funktionernas fördelar och nackdelar. Ja, jag gjorde det verkligen. Så här tänkte jag:
Vi, Conny och jag kommer maximalt att städa i våra liv i 20 kanske 30 år till ( mer eller mindre iallafall)och sättet vi ska städa på måste bli enklare och enklare. Just nu står det städprodukter överallt här i huset, några helt bortglömda faktiskt. Oavsett om den nya apparaten städar bra eller dåligt ska den enligt försäljaren vara heltäckande. Alltså - bort med allt annat!
Maskinen i sig imponerade på mig vad gäller själva principen. Den går på vatten kan man säga. Vatten och luft! Jag har läst flera recensioner där ägare varit mycket nöjda med resultatet och vi som både har pälsdjur och allergiker i vår omgivningar har hittat vad jag hoppas det optimala verktyget för att begränsa problemet med båda. Alltså, nu tar vi en testperiod på tre månader och berättar sedan hur vi tycker om städresultatet, användningsområden, tidsaspekter, städlust och ekonomi.
Förutom alla delarna fick vi också en finfin kartong - hus till katterna att leka/gömma sig i.
Vi har från och med nu en städrobot och jag ser fram emot att få använda den.
Jag vet efter att ha läst en del på nätet, att en del inte alltid ses som OK. Visst är priset onaturligt högt, men jag försöker se till allt det som jag fr o m nu slipper köpa. Jag lever som jag lär. Jippiie!!!
Sommarvärme
Nu är det varmt vill jag lova!!!
Jag sitter lite illa till, genom att jag har benet i gips sedan en vecka. Om en timme skall jag bestämma mig om jag vill vara ute i värmen eller...
Kan jag klara tre timmar i vimlet med folk?
Jag sitter lite illa till, genom att jag har benet i gips sedan en vecka. Om en timme skall jag bestämma mig om jag vill vara ute i värmen eller...
Kan jag klara tre timmar i vimlet med folk?
SÅ MYCKET...
Jag har inte kunnat skriva på länge. En del saker har löst sig:
Sist hade ju mormor precis dött. Dött? Ja, hennes kropp, hennes gamla skruttiga kropp är död och välsignat begraven, men hennes själ finns med oss. Det är jag övertygad om. Men hon kommer precis som innan, inte störa på något sätt - hon finns där om hon skulle behövas! Hon har redan visat prov på detta.
Jag har läst Martin Ingvars bok om Hjärnkoll på vikten och just nu bearbetar jag min hjärna på allt det vettiga som fanns att läsa där. Det som är skadligt för mig men inte för Iréne till exempel.
Jag sitter om dagarna vid min arbetsplats och känner hur otrivseln kryper närmare och närmare. Att få andra arbetsuppgifter av olika anledningar är - BLÄÄÄÄÄ!
Jag har precis skrivit ner en rapport till min arbetsgivare om hur arbetsbeskrivningen skall se ut på min nuvarande arbetsplats...
Så var det, det där med benet. Efter tre månader fick jag en tid: 24 juni, Luckies dödsdag! Dagen före midsommaraftonen. Jippie! Jag ska ju inte göra något ändå, men lite besviken är jag ändå att jag fick vänta så länge...
Hoppas inget händer så det måste skjutas upp ytterligare, för då blir det inte förrän efter sommaren, i höst. Och inget annat får det tillstöta heller. Jag är lite orolig för en sak, men just för risken att missa chansen att bli av med det onda, måste jag vänta med det andra.
Vad mer kan jag berätta för eventuell läsare:
Jo, Olliver och William ska få ett syskon och de är så glada. Hela familjen är glad.
Spännade att min tös ska bli trebarnsmor!
Sist hade ju mormor precis dött. Dött? Ja, hennes kropp, hennes gamla skruttiga kropp är död och välsignat begraven, men hennes själ finns med oss. Det är jag övertygad om. Men hon kommer precis som innan, inte störa på något sätt - hon finns där om hon skulle behövas! Hon har redan visat prov på detta.
Jag har läst Martin Ingvars bok om Hjärnkoll på vikten och just nu bearbetar jag min hjärna på allt det vettiga som fanns att läsa där. Det som är skadligt för mig men inte för Iréne till exempel.
Jag sitter om dagarna vid min arbetsplats och känner hur otrivseln kryper närmare och närmare. Att få andra arbetsuppgifter av olika anledningar är - BLÄÄÄÄÄ!
Jag har precis skrivit ner en rapport till min arbetsgivare om hur arbetsbeskrivningen skall se ut på min nuvarande arbetsplats...
Så var det, det där med benet. Efter tre månader fick jag en tid: 24 juni, Luckies dödsdag! Dagen före midsommaraftonen. Jippie! Jag ska ju inte göra något ändå, men lite besviken är jag ändå att jag fick vänta så länge...
Hoppas inget händer så det måste skjutas upp ytterligare, för då blir det inte förrän efter sommaren, i höst. Och inget annat får det tillstöta heller. Jag är lite orolig för en sak, men just för risken att missa chansen att bli av med det onda, måste jag vänta med det andra.
Vad mer kan jag berätta för eventuell läsare:
Jo, Olliver och William ska få ett syskon och de är så glada. Hela familjen är glad.
Spännade att min tös ska bli trebarnsmor!
Söndagskväll
Nu har jag ställt klockan på ON! Den ringer klockan 5.00 i morgon bitti. Jag ska till jobbet!
Jag ska prata med mina arbetskamrater och mina chefer.
Jag behöver vara stark för att fixa detta!
HELST HADE JAG INTE VELAT VARA ENSAM...
Jag ska prata med mina arbetskamrater och mina chefer.
Jag behöver vara stark för att fixa detta!
HELST HADE JAG INTE VELAT VARA ENSAM...
25 april
Har spenderat nattens tankar på min bror. Hur kommer det sig att han vill dra upp och djupanalysera saker som inte är aktuellt längre? Knappt då det var aktuellt för en sådär tio år sedan....
Han ringde mig en halvtimmme innan midnatt. Han tar ett djupt andetag och börjar så ifrågasätta vad jag hade för anledning att lägga mig i, ha åsikter om hans barn. Först var det att jag hade sagt att Emmelie inte behövde rida! Då Emmelie var yngre var hon lite skraj ibland för vissa saker som kunde hända tillsammans med hästar. Hon är tio år yngre än kusinen Sophie. Kanske den äldre av dem hade lite mer erfarenhet, kanske den yngre kunde se upp till den äldre på ett sätt som gynnar självförtroendet. Hastiga rörelser, höga plötsliga ljud kan skrämma hästar. Jag råkade säga att man inte skulle tvinga Emmelie att rida om hon inte ville det själv. Lusten och modet kan komma med trygghet och säkerhet att kunna kontrollera situationer man befinner sig i. Både min mor och bror kan ibland bli väldigt häftiga och agera nästan i affekt. Speciellt om de känner sig misskrediterade på något sätt, av vem det än är som orsakar situationen. Jag råkade väl säga något i en sådan situation då det försökte tvingas fram mod hos den lilla Emmelie. Att hon idag har en fantastisk känsla för hästar och älskar att vara med dem är något som vuxit fram ur tjejens eget behov inte från någon annan.Kanske dessa djur var de som visade sig vara de bästa vännerna?
Jag sa alltså vid ett tillfälle att Emmelie inte skulle TVINGAS att rida!
Det andra var att jag haft åsikt om Malin och hennes godisätande vid ett besök hos oss.Hon tjatade på sin pappa att hon ville köpa godis och vid ett tillfälle tjatade hon en hel kväll om att få gå och köpa en videofilm,som hon också till slut fick. Att min bror tycker sig ha rätten att bestämma hur han vill ha det säger väl sig själv. Det är alltid tråkigt när tjat lönar sig, särkilt då det inte sker någon motprestation. Och omgivningen inte tycker att maktspel är trevliga att lyssna till. Om min bror tycker att det är OK, så är det upp till honom. Det handlar ju om hans relation till sin dotter. För min del handlade det bara om händelser som jag sa till honom att - det var hans relation till sina barn som var i fara. Att vara för "snäll" ena gången och för "sträng" den andra kan leda till något oönskat. Naturligtvis inte för en endaste gång. Men jag är ganska säker på att det inte handlar om en endaste gång...
Jag ville bara ge min bror stöd i den svåra föräldrarollen. Och som tack för det, ringer han mig efter år av tystnad för att ifrågasätta mig och påpeka att det är den sista gången !?
Jag bad honom att vi skulle ta detta vid ett annat tillfälle för han lät inte så klartänkt utan snarare som om han fångats av en idé under någon slags påverkan. Detta förnekade han bestämt och det hela slutade med att jag kände mig tvingad att lägga på. Tyvärr!
Jag växte upp med denne man som min lillebror och jag känner till både hans styrkor och svagheter. Han gör sina val och jag gör mina. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra i livet för hans barn som nu är runt den övre tonåren och lite därutöver. Jag önskar att han också kan förlika sig med att alla handlingar och beslut leder vidare. Orsak/verkan.
Jag har efter detta samtal känt mig så beklämd. Vart kommer man med hämnd och vedergällningar?
Så många år sedan och han vill älta detta som om det varit avgörande för deras liv...
Han ringde mig en halvtimmme innan midnatt. Han tar ett djupt andetag och börjar så ifrågasätta vad jag hade för anledning att lägga mig i, ha åsikter om hans barn. Först var det att jag hade sagt att Emmelie inte behövde rida! Då Emmelie var yngre var hon lite skraj ibland för vissa saker som kunde hända tillsammans med hästar. Hon är tio år yngre än kusinen Sophie. Kanske den äldre av dem hade lite mer erfarenhet, kanske den yngre kunde se upp till den äldre på ett sätt som gynnar självförtroendet. Hastiga rörelser, höga plötsliga ljud kan skrämma hästar. Jag råkade säga att man inte skulle tvinga Emmelie att rida om hon inte ville det själv. Lusten och modet kan komma med trygghet och säkerhet att kunna kontrollera situationer man befinner sig i. Både min mor och bror kan ibland bli väldigt häftiga och agera nästan i affekt. Speciellt om de känner sig misskrediterade på något sätt, av vem det än är som orsakar situationen. Jag råkade väl säga något i en sådan situation då det försökte tvingas fram mod hos den lilla Emmelie. Att hon idag har en fantastisk känsla för hästar och älskar att vara med dem är något som vuxit fram ur tjejens eget behov inte från någon annan.Kanske dessa djur var de som visade sig vara de bästa vännerna?
Jag sa alltså vid ett tillfälle att Emmelie inte skulle TVINGAS att rida!
Det andra var att jag haft åsikt om Malin och hennes godisätande vid ett besök hos oss.Hon tjatade på sin pappa att hon ville köpa godis och vid ett tillfälle tjatade hon en hel kväll om att få gå och köpa en videofilm,som hon också till slut fick. Att min bror tycker sig ha rätten att bestämma hur han vill ha det säger väl sig själv. Det är alltid tråkigt när tjat lönar sig, särkilt då det inte sker någon motprestation. Och omgivningen inte tycker att maktspel är trevliga att lyssna till. Om min bror tycker att det är OK, så är det upp till honom. Det handlar ju om hans relation till sin dotter. För min del handlade det bara om händelser som jag sa till honom att - det var hans relation till sina barn som var i fara. Att vara för "snäll" ena gången och för "sträng" den andra kan leda till något oönskat. Naturligtvis inte för en endaste gång. Men jag är ganska säker på att det inte handlar om en endaste gång...
Jag ville bara ge min bror stöd i den svåra föräldrarollen. Och som tack för det, ringer han mig efter år av tystnad för att ifrågasätta mig och påpeka att det är den sista gången !?
Jag bad honom att vi skulle ta detta vid ett annat tillfälle för han lät inte så klartänkt utan snarare som om han fångats av en idé under någon slags påverkan. Detta förnekade han bestämt och det hela slutade med att jag kände mig tvingad att lägga på. Tyvärr!
Jag växte upp med denne man som min lillebror och jag känner till både hans styrkor och svagheter. Han gör sina val och jag gör mina. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra i livet för hans barn som nu är runt den övre tonåren och lite därutöver. Jag önskar att han också kan förlika sig med att alla handlingar och beslut leder vidare. Orsak/verkan.
Jag har efter detta samtal känt mig så beklämd. Vart kommer man med hämnd och vedergällningar?
Så många år sedan och han vill älta detta som om det varit avgörande för deras liv...
Storm i ett vattenglas?
Mitt o-frivilligt förlängda påsklov fortsätter.
Idag är sorgen tung. Min mormor gick bort igår. Älskade mormor, så mycket du har betytt för mig och andra också förstås. Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet och kärlek! 96 år och 112 dagar blev hon. Hon föddes en onsdag, en julafton för 35 175 dagar sedan - igår då hennes liv tog slut. Min mormor var hon i 55 år och 363 dagar.
Nu är hon på väg och jag skickar med henne all lycka på vägen!
För hon har i alla år suttit hemma vid köksbordet och väntat på....
(att det skulle komma någon kär person och då kunde hon ju inte vara borta!)
Idag är sorgen tung. Min mormor gick bort igår. Älskade mormor, så mycket du har betytt för mig och andra också förstås. Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet och kärlek! 96 år och 112 dagar blev hon. Hon föddes en onsdag, en julafton för 35 175 dagar sedan - igår då hennes liv tog slut. Min mormor var hon i 55 år och 363 dagar.
Nu är hon på väg och jag skickar med henne all lycka på vägen!
För hon har i alla år suttit hemma vid köksbordet och väntat på....
(att det skulle komma någon kär person och då kunde hon ju inte vara borta!)
Fortfarande 1 april
Hur ser det ut inne i huvudet, i tankarna på en galen människa?
Ja, det beror väl på galenskapens sort, kan jag tro. Det finns väl där som på alla andra ställen en massa gömställen innan man hittar det man vill ha tag på.
Jag har gjort en galen handling och jag letar nu efter varifrån impulsen startade. Och jag har funnit en skälig misstanke. Impulserna kommer från en bok som närt mina hjärnceller de senaste dagarna; Uppdrag skyddsängel av Arto Paasilinna. Döden har liksom fått liv och spelar livet sina spratt. Jag har kommit på mig själv i det ostabila tillstånd jag befinner mig i att saker och ting har tappat sin djupare mening. I princip skulle vad som helst kunna ske med mig utan att jag reagerade nämnvärt med känslor. Jag har tappat kontrollen fullständigt om detta, inte minst blev det en sanning med det som hände igår och följderna idag. Utan omsvep kan jag säga att, jag kommer inte att arbeta en endaste dag till mer på mitt nuvarande jobb, Jag klarar inte av det! Pressen som kom från andra blev för stor och vissa personer spred skräck i mig som om de vore monster. Jag får muntorrhet och hjärtklappning bara jag tänker på deras namn. Genast kommer det fram bilder som rusar runt i mitt huvud, Blundar jag är de där!
Ja, jag håller på att bli galen. Första delen av förståndet har gett sig av, nu måste jag ge akt på att inte resten ger sig iväg...
Håll tummarna på att det verkar och att jag kan få tillbaka det som just nu är på rymmen.
Ja, det beror väl på galenskapens sort, kan jag tro. Det finns väl där som på alla andra ställen en massa gömställen innan man hittar det man vill ha tag på.
Jag har gjort en galen handling och jag letar nu efter varifrån impulsen startade. Och jag har funnit en skälig misstanke. Impulserna kommer från en bok som närt mina hjärnceller de senaste dagarna; Uppdrag skyddsängel av Arto Paasilinna. Döden har liksom fått liv och spelar livet sina spratt. Jag har kommit på mig själv i det ostabila tillstånd jag befinner mig i att saker och ting har tappat sin djupare mening. I princip skulle vad som helst kunna ske med mig utan att jag reagerade nämnvärt med känslor. Jag har tappat kontrollen fullständigt om detta, inte minst blev det en sanning med det som hände igår och följderna idag. Utan omsvep kan jag säga att, jag kommer inte att arbeta en endaste dag till mer på mitt nuvarande jobb, Jag klarar inte av det! Pressen som kom från andra blev för stor och vissa personer spred skräck i mig som om de vore monster. Jag får muntorrhet och hjärtklappning bara jag tänker på deras namn. Genast kommer det fram bilder som rusar runt i mitt huvud, Blundar jag är de där!
Ja, jag håller på att bli galen. Första delen av förståndet har gett sig av, nu måste jag ge akt på att inte resten ger sig iväg...
Håll tummarna på att det verkar och att jag kan få tillbaka det som just nu är på rymmen.
Idag tog vissa delar av livet slut!
Låter det hemskt? Ja, det var det också. Att välja är också att önska. Jag önskade att jag dog. Och det var på riktigt!!!
Men jag sitter här och lever - ännu!
Men jag önskar att jag vore död!
Ska strax skriva här, varför....
Allt började egentligen för lite mer än två år sedan. Jag arbetade på en skola i en kommun. Då kom min facklige förtroendevän och berättade att man hade diskuterat mig i skolledningen. Att man bytt skolledning flera gånger under årens lopp och att det aldrig observerats vad jag har för utbildning eller kompetens. Detta innebar att detskulle ske både medarbetarsamtal och extra lönesamtal inom kort. När inget hände på fem månader trots påstötningar från mig (ett medarbetarsamtal hade ju inte varit fel!) Då sa jag upp mig!
Jag sökte nya arbeten runt om i kranskommunerna. Jag blev ivrig och förväntansfull! Jag hade flera ansökningar på gång, när de hörde av sig från en kommun för en eventuell intervju. INTRESSANT!
Det blev en intervju. Det var skakigt! Jag hade inte gjort detta på riktigt efter att jag kompetenshöjt mig! Efter några veckor hörde de av sig och jag blev erbjuden jobbet. Avsevärt förbättrad ekonomi och nya spännande utmaningar - ja, jag var redo!
Men säg den glädje som varar. Första arbetsdagen skulle bli i slutet av september. Den person jag skulle ersätta hade sin uppsägningstid, jag fick gå arbetslös eller som arbetssökande under tiden för jag hade ju tackat ja till detta. Efter detta beslut ramlade det in många svar om eventuell anställning...
Vi fick dock till ett avtal att jag skulle gå med min företrädare under fyra dagar istället för en, som chefen hade önskat. Vi hann tyvärr inte med någon bra överlämning på den tiden. Vissa saker lärde jag mig efter hand andra fick jag helt enkelt avvakta med.
Efter fem veckor på nya jobbet kom nästa dråpslag - ett allvarligt benbrott!
Nu blev jag borta från jobbet i två månader. Därefter skulle jag arbeta fullt och få lite hjälp med sjukgymnastik. Jag kämpade på, ville slippa kryckorna och snart syntes det inte utanpå längre. Det var bara svullnaden som inte ville ge sig.
Lite ont får man väl tåla!
I samband med sommarferierna så skulle det bli organistaionsförändringar på min arbetsplats. Nya personer i de sammanlänkande funktionerna. Min roll togs bort som delvis ansvarig och det rådde en stor osäkerhet hos alla. Var de osäkra, de som jobbat där i många år, kan ju inte jag tro det skulle bli så enkelt för mig heller - vi är väl ett team, eller?
Under sommaren fick jag så svåra smärtor i mitt ben/min fotled att jag trodde något blivit helt galet. Benet ville vika sig av smärta vid viss belastning. Mlande smärta dygnet runt! Nu började sömnproblemen på allvar. Hemma är jag som en fånga, hänvisad till vissa utrymmen. Jag kan inte gå i trappan till andra våningen flera gånger som annars är naturligt. Jag har beökt läkare och sjukhus minst fem gånger. Sjukgymnast en gång i veckan i snitt. DET BLEV BARA VÄRRE!
Men jag gick till jobbet, linkade där varje dag - fram och tillbaka. Tills en fredag i februari då min chef kommer och vill ha ett samtal med mig tisdagen efter p g a som han sa -föräldrareaktioner!
Sedan dess har jag inte sovit vettigt eller ens kunnat tänka klart! Ångesten sitter som en klump i bröstet!
Jag fick då veta att jag inte har mina chefers förtroende. De radade upp allt de kunde finna stötande, även sådant som inte hörde till saken. Jag kände mig så skamsen! Värst var att jag beskylldes för saker jag inte kan ta åt mig, att jag skulle kränka och förnedra...
Jag vill på alla sätt ta mina elever på allvar - i alla lägen, utifrån det förtroende som bör finnas mellan oss. Jag har alltid sett mitt uppdrag till samhället som min del av människoarvet. Jag ska hjälpa andra så länge andra vill ha min hjälp! Jag ska dessutom försöka vara påläst om olikheter samtidigt som det inom mig finns en stark känsla av empati, medkänsla.
Jag ville så gärna försöka få min omgivning att förstå att jag inte är vare sig ond , självisk eller korkad men det har inte hjälpt!
Jag är fel person på fel plats!
Jag har till slut gjort något som stämmer överens med vad omgivningen önskar - en absolut dumhet och ett så stort fel under mitt tjänsteutövande att jag absolut inte kan ha min anställning kvar! Ja, nu har det hänt och jag vet det. Samtidigt är det så att det finns bar två arbetskamater + en anhörig till en av dessa som vet det och det kan bli intressant att vänta på nästa drag:
Igår ringde en elev att han ville bli hämtad, hans cykel hade havererat så att han missade att komma som han skulle. Jag lovade att komma om en liten stund. Jag hade fyra andra elever som jag skulle se till innan. Hemuppgifter till en, klassrumsuppgifter till...
då kom jag på den dumma iden att göra den eleven som jag blivit beskylld att ha kränkt, göra honom glad. Och ja, han blev glad! Men så får man inte göra som jag gjorde. Som privatperson var det fel, och som tjänsteutövande samhällsansvarig var det totalt helfel! Jag har med all anledning att se fram mot ett direkt avsked om inte också rättsliga följder....
om någon av dessa eller elevens föräldrar berättar.
Varför gjorde jag som jag gjorde?
Jag är hela tiden pressad, jag har ögonen på mig och jag mår så dåligt utan att ha någon att prata med om detta. Jag känner inte igen mig själv...
Impulsiva drag har jag haft innan med de har mest varit av godo.
Nu glider tankarna runt på vad som är bäst, bäst för...
Men jag sitter här och lever - ännu!
Men jag önskar att jag vore död!
Ska strax skriva här, varför....
Allt började egentligen för lite mer än två år sedan. Jag arbetade på en skola i en kommun. Då kom min facklige förtroendevän och berättade att man hade diskuterat mig i skolledningen. Att man bytt skolledning flera gånger under årens lopp och att det aldrig observerats vad jag har för utbildning eller kompetens. Detta innebar att detskulle ske både medarbetarsamtal och extra lönesamtal inom kort. När inget hände på fem månader trots påstötningar från mig (ett medarbetarsamtal hade ju inte varit fel!) Då sa jag upp mig!
Jag sökte nya arbeten runt om i kranskommunerna. Jag blev ivrig och förväntansfull! Jag hade flera ansökningar på gång, när de hörde av sig från en kommun för en eventuell intervju. INTRESSANT!
Det blev en intervju. Det var skakigt! Jag hade inte gjort detta på riktigt efter att jag kompetenshöjt mig! Efter några veckor hörde de av sig och jag blev erbjuden jobbet. Avsevärt förbättrad ekonomi och nya spännande utmaningar - ja, jag var redo!
Men säg den glädje som varar. Första arbetsdagen skulle bli i slutet av september. Den person jag skulle ersätta hade sin uppsägningstid, jag fick gå arbetslös eller som arbetssökande under tiden för jag hade ju tackat ja till detta. Efter detta beslut ramlade det in många svar om eventuell anställning...
Vi fick dock till ett avtal att jag skulle gå med min företrädare under fyra dagar istället för en, som chefen hade önskat. Vi hann tyvärr inte med någon bra överlämning på den tiden. Vissa saker lärde jag mig efter hand andra fick jag helt enkelt avvakta med.
Efter fem veckor på nya jobbet kom nästa dråpslag - ett allvarligt benbrott!
Nu blev jag borta från jobbet i två månader. Därefter skulle jag arbeta fullt och få lite hjälp med sjukgymnastik. Jag kämpade på, ville slippa kryckorna och snart syntes det inte utanpå längre. Det var bara svullnaden som inte ville ge sig.
Lite ont får man väl tåla!
I samband med sommarferierna så skulle det bli organistaionsförändringar på min arbetsplats. Nya personer i de sammanlänkande funktionerna. Min roll togs bort som delvis ansvarig och det rådde en stor osäkerhet hos alla. Var de osäkra, de som jobbat där i många år, kan ju inte jag tro det skulle bli så enkelt för mig heller - vi är väl ett team, eller?
Under sommaren fick jag så svåra smärtor i mitt ben/min fotled att jag trodde något blivit helt galet. Benet ville vika sig av smärta vid viss belastning. Mlande smärta dygnet runt! Nu började sömnproblemen på allvar. Hemma är jag som en fånga, hänvisad till vissa utrymmen. Jag kan inte gå i trappan till andra våningen flera gånger som annars är naturligt. Jag har beökt läkare och sjukhus minst fem gånger. Sjukgymnast en gång i veckan i snitt. DET BLEV BARA VÄRRE!
Men jag gick till jobbet, linkade där varje dag - fram och tillbaka. Tills en fredag i februari då min chef kommer och vill ha ett samtal med mig tisdagen efter p g a som han sa -föräldrareaktioner!
Sedan dess har jag inte sovit vettigt eller ens kunnat tänka klart! Ångesten sitter som en klump i bröstet!
Jag fick då veta att jag inte har mina chefers förtroende. De radade upp allt de kunde finna stötande, även sådant som inte hörde till saken. Jag kände mig så skamsen! Värst var att jag beskylldes för saker jag inte kan ta åt mig, att jag skulle kränka och förnedra...
Jag vill på alla sätt ta mina elever på allvar - i alla lägen, utifrån det förtroende som bör finnas mellan oss. Jag har alltid sett mitt uppdrag till samhället som min del av människoarvet. Jag ska hjälpa andra så länge andra vill ha min hjälp! Jag ska dessutom försöka vara påläst om olikheter samtidigt som det inom mig finns en stark känsla av empati, medkänsla.
Jag ville så gärna försöka få min omgivning att förstå att jag inte är vare sig ond , självisk eller korkad men det har inte hjälpt!
Jag är fel person på fel plats!
Jag har till slut gjort något som stämmer överens med vad omgivningen önskar - en absolut dumhet och ett så stort fel under mitt tjänsteutövande att jag absolut inte kan ha min anställning kvar! Ja, nu har det hänt och jag vet det. Samtidigt är det så att det finns bar två arbetskamater + en anhörig till en av dessa som vet det och det kan bli intressant att vänta på nästa drag:
Igår ringde en elev att han ville bli hämtad, hans cykel hade havererat så att han missade att komma som han skulle. Jag lovade att komma om en liten stund. Jag hade fyra andra elever som jag skulle se till innan. Hemuppgifter till en, klassrumsuppgifter till...
då kom jag på den dumma iden att göra den eleven som jag blivit beskylld att ha kränkt, göra honom glad. Och ja, han blev glad! Men så får man inte göra som jag gjorde. Som privatperson var det fel, och som tjänsteutövande samhällsansvarig var det totalt helfel! Jag har med all anledning att se fram mot ett direkt avsked om inte också rättsliga följder....
om någon av dessa eller elevens föräldrar berättar.
Varför gjorde jag som jag gjorde?
Jag är hela tiden pressad, jag har ögonen på mig och jag mår så dåligt utan att ha någon att prata med om detta. Jag känner inte igen mig själv...
Impulsiva drag har jag haft innan med de har mest varit av godo.
Nu glider tankarna runt på vad som är bäst, bäst för...
OJ!
Ja, vad ska man säga. Så mycket det finns att berätta för den som vill veta hur det kan gå för en stackars människa som åker på huvudet i fel ände av livet.
Humöret har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte vad jag ska tro, vad livet är värt. Jag har fått större hopp om livskvalite nu efter telefonsamtal från en läkare och ett brev från en annan. NU ÄR JAG UPPSATT PÅ EN LISTA FÖR OPERATION.
Konvalecenten för detta är 3 månader i gips och sex veckor av dessa får jag inte stödja foten! Det är ingen enkel operation och vissa men kan det bli men de gör det för att jag ska slippa det ONDA!!!!
Kanske det går att få sova?
Kanske det går att få livslust trots tillståndet 55+???
Så är jag glad och tacksam för allt stöd jag fått! Underbara vänner, jag älskar er!
Humöret har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte vad jag ska tro, vad livet är värt. Jag har fått större hopp om livskvalite nu efter telefonsamtal från en läkare och ett brev från en annan. NU ÄR JAG UPPSATT PÅ EN LISTA FÖR OPERATION.
Konvalecenten för detta är 3 månader i gips och sex veckor av dessa får jag inte stödja foten! Det är ingen enkel operation och vissa men kan det bli men de gör det för att jag ska slippa det ONDA!!!!
Kanske det går att få sova?
Kanske det går att få livslust trots tillståndet 55+???
Så är jag glad och tacksam för allt stöd jag fått! Underbara vänner, jag älskar er!
Vintertid - Tankar i tunneln till Mumindalen
Kan det vara yrsel? Tiden går så fort!!! Jag känner mig alldeles snurrig...
Jag får ta händelserna bakifrån.
Äjnar har fått nya vänner. Maj-Karin och Elis. Ett äldre par som är helt underbara. Nära oss bor de också, så om det skulle dyka upp ett "behov" är det en tänkbar lösning att han kan få vara där. Deras egen hund, Bino - gick hädan förra året i en aktningsvärd ålder av 17 år.
Så detta linkande. Tur att Sophie talade om att man kan få nervvärk på ovansidan av foten. Det har kommit sedan jag började få behandling mot svullnaden med akupunktur.
Väderleken är dessutom också ett orosmoment, med alla ojämnheter. Rädslan att halka finns där, men värst är smärtorna. Sitter jag still, känns nästan inget...
Jag har användning för kryckorna, verkligen, även om det bara är den ena i taget.
Jag röntgade fotleden i tisdags. Det gick väl bra antar jag. Kanske det finns något att titta på? Sköterskan sa att man brukar jämföra plåtarna. Jag funderar på vad orsaken kan vara till att det inte känns bra, nåja, det ser inte bra ut heller för den delen. Jag ska ta itu med vikten som delmål ett. Alla mediciner har påverkat mig under lång tid. Jag är rysligt trött. Sover dåligt om nätterna. Orolig!
Men den senaste veckan känns det som om jag är lite klarare i huvudet...
Jess! Nu tar vi tag i det!
Så är det, det här med längtan. Jag längtar efter att få vara tillsammans med mina vänner. Åh, så glad jag är över att ha vänner. De är mina små "blomkrukor".
De finns i alla åldrar, alla fasoner med alla tänkbara egenskaper. Alla är lika älskade på sitt sätt. Jag har fått vara tillsammans med IT en del under vintern. Snart är det IS. Hon fyller år 15 februari. Hoppas vi kan ¨ses snart. Så är det de kära uppe i W-län. Det behövs mer tid än en helg för att bli nöjd.
Hemma är det lite trist. C och G är inte så glada i varandra. Och jag som deppar!!!!
Då blir det en hel del FB som avkoppling och verklighetsflykt.
Idag har jag suttit på jobbet och gjort en hel del registreringsarbeten. Bra, för det behövs också. Imorgon är det som vanligt igen...
Jag får ta händelserna bakifrån.
Äjnar har fått nya vänner. Maj-Karin och Elis. Ett äldre par som är helt underbara. Nära oss bor de också, så om det skulle dyka upp ett "behov" är det en tänkbar lösning att han kan få vara där. Deras egen hund, Bino - gick hädan förra året i en aktningsvärd ålder av 17 år.
Så detta linkande. Tur att Sophie talade om att man kan få nervvärk på ovansidan av foten. Det har kommit sedan jag började få behandling mot svullnaden med akupunktur.
Väderleken är dessutom också ett orosmoment, med alla ojämnheter. Rädslan att halka finns där, men värst är smärtorna. Sitter jag still, känns nästan inget...
Jag har användning för kryckorna, verkligen, även om det bara är den ena i taget.
Jag röntgade fotleden i tisdags. Det gick väl bra antar jag. Kanske det finns något att titta på? Sköterskan sa att man brukar jämföra plåtarna. Jag funderar på vad orsaken kan vara till att det inte känns bra, nåja, det ser inte bra ut heller för den delen. Jag ska ta itu med vikten som delmål ett. Alla mediciner har påverkat mig under lång tid. Jag är rysligt trött. Sover dåligt om nätterna. Orolig!
Men den senaste veckan känns det som om jag är lite klarare i huvudet...
Jess! Nu tar vi tag i det!
Så är det, det här med längtan. Jag längtar efter att få vara tillsammans med mina vänner. Åh, så glad jag är över att ha vänner. De är mina små "blomkrukor".
De finns i alla åldrar, alla fasoner med alla tänkbara egenskaper. Alla är lika älskade på sitt sätt. Jag har fått vara tillsammans med IT en del under vintern. Snart är det IS. Hon fyller år 15 februari. Hoppas vi kan ¨ses snart. Så är det de kära uppe i W-län. Det behövs mer tid än en helg för att bli nöjd.
Hemma är det lite trist. C och G är inte så glada i varandra. Och jag som deppar!!!!
Då blir det en hel del FB som avkoppling och verklighetsflykt.
Idag har jag suttit på jobbet och gjort en hel del registreringsarbeten. Bra, för det behövs också. Imorgon är det som vanligt igen...
10 januari 2010
Oj, så tiden går. Sedan sist har det varit en hel del positivt. Arbetet går framåt kan man säga. Kylan har mildrats på utsidan och oron på insidan likaså.
Det är söndagskväll och jag ser med tillförsikt fram mot en ny arbetsvecka.
Det är söndagskväll och jag ser med tillförsikt fram mot en ny arbetsvecka.
BRRRRRRRR.......
Så omtumlande allt kan bli. Just nu känner jag mig som receptet till en engelsk julkaka!!!
Om vi tar allt utifrån och in:
Längst borta är mormor. Jag vill besöka henne men det är inte så enkelt som det låter då man tar orden ur munnen. Mormor som nu hunnit fylla 96, finns på ett äldreboende i sin hemstad och jag vet att ett av hennes drömsenarier är när någon hälsar på. Hon har aldrig velat resa bort, ifall någon kommer...
Jag har några vänner i hennes närhet som jag också skulle vilja besöka - KRAMA!
I stora staden finns några som jag ofta tänker på. En liten/stor kille som jag skulle vilja lära känna mer och få uppleva tid med. Undrar när den kommer, tiden alltså? Pojken hinner säkert växa upp till yngling eller man bara man knäpper med fingrarna. Hans föräldrar är mig också väldigt kära. Jag önskar att saker och ting kunde vara annorlunda. Här finner jag att INTERNET är en god vän, surrogatvän!
Här har vi det kallt just nu. Hela södra Sverige är ett köldhål! Imorse var det +17 inne och -22 ute!!!! Hurra att det inte var tvärtom.
Pojkarna mina, har haft ett helt lov utan att dela det med mig. Konstigt! Vi kunde få hit 2/3 ölmstadsbor på ett trevligt restaurangbesök trots allt.
Stugan har heller inte fått något besök. Råttorna får härja fritt, eller?
Visserligen har jullovet innehållit viss gemenskap med vissa: Hammarbyhöjdens PK (pensionärsklubb), Rosells FK (familjeklubb) och DEGF ( De ensamma gubbarnas förening). Kul att dela glädje med några som behöver lite uppmuntran. Jag med!
Fotleden är ett mysterium - kanske?! Jag hatar den! Varannan dag fungerar det bra sedan går det runt, runt i en ond cirkel. Smärtor svullnad osv...
Jag önskar att det kunde vara bättre på jobbet. Min roll är så oklar. Jag vill kunna vara behövd och ta ansvar på ett annat sätt. Men det har varit svårt att komma till kärnan. Jag ser att det som drabbades mig i början av 90-talet finns med som en osynlig skugga. Kanske jag behöver gå i terapi. Det kändes betydligt bättre idag, efter att jag berättat delar om min "hemlighet" för två av mina arbetskamrater.
Men jag vill också att de ska veta att om jag får chansen, ska jag ge alla inblandade möjlighet att få växa och må bra, utvecklas och glädjas av tillvaron.
Jag vill finnas till hands för att ge stöd och hjälp i det som jag är bra på!
Om vi tar allt utifrån och in:
Längst borta är mormor. Jag vill besöka henne men det är inte så enkelt som det låter då man tar orden ur munnen. Mormor som nu hunnit fylla 96, finns på ett äldreboende i sin hemstad och jag vet att ett av hennes drömsenarier är när någon hälsar på. Hon har aldrig velat resa bort, ifall någon kommer...
Jag har några vänner i hennes närhet som jag också skulle vilja besöka - KRAMA!
I stora staden finns några som jag ofta tänker på. En liten/stor kille som jag skulle vilja lära känna mer och få uppleva tid med. Undrar när den kommer, tiden alltså? Pojken hinner säkert växa upp till yngling eller man bara man knäpper med fingrarna. Hans föräldrar är mig också väldigt kära. Jag önskar att saker och ting kunde vara annorlunda. Här finner jag att INTERNET är en god vän, surrogatvän!
Här har vi det kallt just nu. Hela södra Sverige är ett köldhål! Imorse var det +17 inne och -22 ute!!!! Hurra att det inte var tvärtom.
Pojkarna mina, har haft ett helt lov utan att dela det med mig. Konstigt! Vi kunde få hit 2/3 ölmstadsbor på ett trevligt restaurangbesök trots allt.
Stugan har heller inte fått något besök. Råttorna får härja fritt, eller?
Visserligen har jullovet innehållit viss gemenskap med vissa: Hammarbyhöjdens PK (pensionärsklubb), Rosells FK (familjeklubb) och DEGF ( De ensamma gubbarnas förening). Kul att dela glädje med några som behöver lite uppmuntran. Jag med!
Fotleden är ett mysterium - kanske?! Jag hatar den! Varannan dag fungerar det bra sedan går det runt, runt i en ond cirkel. Smärtor svullnad osv...
Jag önskar att det kunde vara bättre på jobbet. Min roll är så oklar. Jag vill kunna vara behövd och ta ansvar på ett annat sätt. Men det har varit svårt att komma till kärnan. Jag ser att det som drabbades mig i början av 90-talet finns med som en osynlig skugga. Kanske jag behöver gå i terapi. Det kändes betydligt bättre idag, efter att jag berättat delar om min "hemlighet" för två av mina arbetskamrater.
Men jag vill också att de ska veta att om jag får chansen, ska jag ge alla inblandade möjlighet att få växa och må bra, utvecklas och glädjas av tillvaron.
Jag vill finnas till hands för att ge stöd och hjälp i det som jag är bra på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
