Jag sitter här i livets kruka, en växt som sakta håller på att vissna - eller?!
Talesättet, att det är människan "inuti" som är det verkliga, känns lite blasé - jag lever med både insidan och utsidan, och det är utsidan som får ta smällarna, insidan får ta konsekvenserna! Jag har arbetat i många år med tanken på "meningen med livet", min roll och andras roller. Jag vill vara ödmjuk inför livet och det liv JAG valt, de medmänniskor jag har runt mig - nära eller på avstånd. Jag väljer inte bort någon, däremot räcker inte tiden till. Jag har valt att ha ansvar för vissa levande, fyrbenta vänner (en har två!) och det kräver att jag är närvarande. Här, där de är! Jag har valt att engagera mig i en mans liv, ta ansvar och stötta även sådant som inte är mina beslut. Livet är ju så. Jag har en om inte nära, så iallafall god kontakt med mina barn. De lever sina liv och "seglar bra ute på öppet vatten". Mina föräldrar har kommit ännu längre på livets väg, som mer börjar likna en stig. Den ena som vill ha besök, uttrycker det ofta och det tar jag som ett tecken på önskad samvaro. Den andra som tydligt avstår hellre än kommer med eventuella önskningar. Som jag innerst inne inte känner, inte förstår men vill älska ändå...
Jag gläds åt att jag fortfarande kan tänka på min mormor, mitt livs trognaste och veta att hennes tankar kanske möter mina, där de startar sin resa från hennes skröpliga kropp, 95 år fyllda! I 55 år har jag haft min mormor, lika trogen som en hund och älskad in i alla skrynklor.
Men jag är rädd! Rädd att jag inte kan leva upp till den som jag utger mig för att vara! Detta har vuxit sig större och starkare den senaste tiden. En oro...
Just nu har jag det bra. En familj som står mig äkta nära. Barnbarn som jag älskar och vars närhet jag längtar till och kan njuta av i lagoma doser. Men när jag vaknar på morgonen och känner att kroppen är tung och svårmanövrerad, verkligheten hånler i spegeln och lagret i medicinskåpet sakta töms - för att jag tacksamt ska uppleva ytterligare en ny dag, ett nytt livsäventyr. För det är det! Varje dag!
Det är ju sjukdom, slitage och åldrande som smyger sig på. Hos mig är det den fysiska kvaliten som rasat som en rostig bil. Jag har ju brytit både armar och ben efter 50! I efterhand kan jag se att orsaken till detta inte har någon enkel lösning, utan det är en kombination av händelser som leder fram till... olycksalighetens brutala sanning! Min läkare håller också på att åldras (fattas bara annat!) han är sju år äldre än jag, men jag har väldiga krav och önskningar på att han håller sig frisk och vital...
Så här kan tankarna också fara omkring. Annars har vi en fin dag framför oss, skall göra iordning frukost nu - kl är 09.37
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar