Trassel är till för att redas ut...

Kan du komma till mig på tisdag klockan 11, frågade min chef. En fredagseftermiddag, klockan var kvart över tre. Jag blev förvånad över hans fråga, han såg det. Det har inkommit en föräldrareaktion, förklarade han. Bara så. Vad säger man? Jag svarade ja, naturligtvis. Så skildes vi åt. Det blev en vansinnigt lång och plågsam helg. Ja, faktiskt varar den ännu på sätt och vis. Spåren satte sig djupa! Det hände för fem år sedan. Fem helvetes år! Jag har sedan en tid tillbaka fått möjlighet att gå till en kurator och prata. Prata för jag mått så vansinnigt dåligt. Försökt hitta anledningar till, motivation till varför jag INTE ska bara "försvinna"!? Jag har letat i det gamla, hittat massor av saker som inte är till min fördel då jag är självkritisk. Ja, jag hatar mig själv så vansinnigt mycket. Nej, inte hatar - föraktar! Jag vill egentligen inte såra någon, ändå gör jag det. Grubblar sedan i det oändliga hur och varför... Svårast är att vara ensam. Ensam med det sårbara. Att vara ensam med styrka går ju an, det kan till och med smitta av sig till andra. Jag försöker just nu reda ut hur jag ska kunna förbättra mitt och min omgivnings liv inom rimlig tid. Jag behöver ta kontroll! Det är inte alls så att jag vill vara någon självömkare, jag vill vara just den jag varit innan: någon som med lätthet kan finnas till för andra då det passar och för mig själv. Svårigheter är till för att övervinnas. Igår började det. Hoppas det fortsätter idag. Har planer på det. Men i grunden ligger känslan som lade sig som ett lager betong: Känslan som lade sig i mitt psyke den där fredags eftermiddagen och fick sin explosion tisdagen efter och som borrat sig fast sedan dess. PANIK och ÅNGEST!!!!