2 juni 2009 - 20 år sedan farmor dog

Idag är det 20 år sedan farmor dog. Farmor Nannie! Farmor Nannies sista kamp. Det var en stor upplevelse för mig. Jag blev kallad till sjukhuset. Hon hade blivit sämre och min far, hennes enda barn, hade åkt hem några timmar för att ordna lite med det praktiska. Hem, det var drygt 20 mil till Stockholm. Jag hade själv jobbat natt på ett vårdhem, natten innan och dessutom varit på mitt ordinarie arbete som lärare. Vi hade kulturdag just denna dag med lite olika arrangemang i Säterdalen. Allt hade flutit på och jag hade med stor trötthet, stupat i säng. Efter en timme i sängen (kl 22.30) ringde telefonen och de meddelade att slutet närmade sig och de fick inte tag på far. Så fanns jag som nästa på anhöriglistan. Farmor hade startat ett litet krig mot mig strax innan. Hon avskydde den situation hon befann sig i. De sista dagarna i sitt liv hade hon slutat äta. Medvetet! Far var förtvivlad av att inte kunna få henne att bli medgörligare, men hon slutade att prata med honom. Kunde tilltala personalen men sluten som en mussla mot oss. Han for väldigt illa av detta. Farmor som hade sin makt över honom och så straffar hon honom så där, och sig själv. Men underliga är Herrens vägar säger man ju...
Jag hade anlänt strax efter kl 23. Hon låg där på sidan. Rosslade en del. Ansiktet var blankt och pannan svettig. Jag höll hennes hand, den var sval. Jag smekte den medan jag pratade till henne. Om mig, henne och allt runt omkring. Jag berättade att jag skulle flytta och att hon förhoppningsvis kunde se oss från himlen, om hon ville.
Att hennes kropp blivit sjuk ( hon hade skelettcancer)men att man kan lämna den utan saknad inför nästa uppdrag som man får.
En sköterska kom in. Hon och jag hjälptes¨åt att vända på farmor. Hennes ansikte blev vänt mot dörren. Vi väntade på far. Han visste läget. Det tar en stund att åka mellan Stockholm och Dalarna - även om man kör fort!
Farmors tillstånd försämrades. Febern steg till 42 grader och kroppen var kokhet medan pannan, kinderna och händerna var iskalla. Sköterskan gav farmor smärtstillande Morfin och jag satt vid hennes sida, smekte och småpratade. Hon kämpade på, andades stötvis - gjorde långa uppehåll och andades igen. Det kom någon, vi avvaktade stegen men de passerade vår dörr. Tiden gick. Jag förstod att nu är det nära. Så öppnades dörren och nu var det far, farmor ende och älskade son. Hon väntade på honom. Efter fem minuter med honom vid sin sida gav hon upp andan, släppte taget och gled iväg till det okända. Vi satt hos henne en stund. Därefter blev vi erbjuda lite te och smörgås i matsalen och under tiden skulle de göra i ordning henne. Vi satt och pratade. Kanske för första gången i våra liv var det bara far och jag. Vi fick dela detta ögonblick. Det var som om vi möttes för första gången. Vi som hade så lite gemensamt men ändå så mycket, men det visste vi inte då.
Farmor var i sin ungdom mycket lik Greta Garbo. I brist på digitala bilder på Nannie Johansson f Berlin vill jag här hedra henne med en Look-a-Like bild. De var båda väldigt excentriska kvinnor.
Därefter fick vi gå in och där låg hon fint på rygg, med ett ljus vid sidan som vi tände. Far sa att han hade kameran med sig i väskan. Ska jag ta fram den? Ja,sa jag och gömde mig bakom hans rygg. Ja, ta ett foto. När vi stod där, kände jag en underlig samhörighet. Jag delade detta ögonblick med honom, han - min far...